Feber, kolik och tacksamhet

Jo, visst brukar Alfons ha feber ganska ofta.. Men så här har jag nog aldrig sätt honom. Sover väldigt mycket, yrar, vill att jag ska ligga klistrad mot honom, eller nära runt på honom så nära det nära det bara går. Igår var vi till akuten då han hade svårt att andas. Falsk krupp, sjukt obehagligt som både han och jag helst slipper mer. Medicinen verkade dock hjälpa, för i natt behövde jag bara stå med honom på balkongen en gång. Febern går ner när han fått Alvedon, men kommer snabbt tillbaka. Närmare 40 grader hela tiden.

Anders är ju bortrest, så jag vabar. Inget snack om den saken, jag skulle för allt i världen inte behöva gå till jobbet när han är så här sjuk. Jag vet inte vad vi skulle gjort de här dagarna utan familj och vänner.

Igår fick mamma komma hit vid 6 på morgonen när jag ringde i panik över att Alfons knappt kunde andas. Medan jag och Alfons hängde på akuten under förmiddagen var mamma med Rasmus. När vi kom hem däckade jag och Alfons. Mamma tog med Rasmus ut, mötte Michan som tog Rasmus. De gick promenad 3 timmar, och sen var hon här hemma en stund. Pappa körde sen ut Rasmus till farmor där han sov i natt. Nu har han hängt där hela dagen, och strax kör farmor hit honom med bil lånad av Karolina. Tack allihop, vi är evigt tacksamma. När vi får råd, ska vi bjuda er på en resa långt bort så ni slipper oss ett tag. ;)

Nä, nu vill jag att Alfons blir frisk, att Anders kommer hem, och att Rasmus kan vara hemma. Jag saknar ju den där lilla minimänniskan helt sjukt mkt. Och den där stormänniskan oxå förstås.