Det börjar ljusna ute, jag har fått i mig en kaffe och den värsta tröttheten och nattångesten börjar släppa lite. Lyssnade på Alex och Sigges podcast igår, och de satte ord på nått jag ofta känner. När natten är jobbig med sjuka barn, så ser man liksom ingen ljusning. Man tror inte att det är sant, och blir nästan deprimerad. När sen när natten blir morgon känns det så mycket bättre. Man vet att andra är vakna, det blir ljusare, och man känner ett litet hopp om livet. Att det ända jag längtar efter är att få komma hem från jobbet och gå lägga mig behöver ju inte nämnas.
Alfons hade feber igår, och sov väldigt oroligt under kvällen. Jag la mig i sängen vid 22, men då vaknade han till och ville inte att jag skulle lämna honom. Anders kom hem strax innan 24, och då satt jag fortfarande vid hans säng. Jag la mig i sängen för att efter en timme vakna av Rasmus. Han somnade om snabbt men vaknade 4 och tyckte det var morgon. Jag fick honom att somna om bredvid mig, men han sov bara en timme till och vid 5 var det morgon på riktigt. Jag åker till jobbet lite senare idag, och jag hoppas att jag kan sova 1 timme innan det är dags att dra. Idag har jag möte på jobbet till 18, så jag kommer hem ganska sent.
Anders och Rasmus sover, och jag myser i soffan under täcket med Alfons. Han verkar vara piggare idag.. Han har typ feber varannan vecka just nu, förstår inte varför. Snart är det helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar