Blir så trött

Det här är nog den värsta månaden någonsin. Grabbarna har typ varit sjuka konstant sen början på oktober. Det började med magsjuka, sen förskylning, sen hosta, sen feber, sen utslag, och nu svinkoppar. Satans jäkla skitsjukdomar!

Igår var jag hos läkaren med Rasmus, han tittade på utslagen och konstaterade att det inte var scharlakansfeber som vi lite trott, skönt! Han har ju varit väldigt svullen om händer, fötter och ben och hög feber samt utslag över hela kroppen. Igår när vi hos läkaren var utslagen bättre men hade istället flyttat sig runt munnen. Precis som Alfons haft hela veckan. På Alfons trodde jag att det var hans eksem som spritt sig, men tydligen är det alltså inte det. Läkaren sa inget om svinkoppor när han tittade på Rasmus igår, så jag tänkte att det kunde vara utslag från nappen som han haft ute nu när det varit kallt. Jag berättade även om att Alfons i vanliga fall har atopiska eksem och att han hade utslag runt munnen, men inte heller då sa han nått om att det kunde vara svinkoppor. När jag nu läser om svinkoppor är det vanligare på barn som har eksem. Alfons har ju gått som vanligt på förskolan sen i tisdags och nu har jag värsta ångesten. Tänk om han smittat de andra barnen, men hur 17 skulle jag veta att det var svinkoppor?? Om inte ens läkaren säger något om det så är det ju svårt för mig att veta hur det ser ut. När jag läser om svinkoppor och ser bilder på hur det ser ut så är stämmer det exakt in. Men det är ju lätt att se i efterhand..

Eftersom Rasmus inte kunnat ta nappen inatt, så har han inte kunnat sova. Klockan 4, somnade han av ren utmattning utan napp. Vid 7 vaknade Alfons och det väckte ju också brorsan. Jag fick sova vidare till 8:15 men både jag och Anders är helt slut nu. Det blir ju inte heller bättre av att Rasmus får ont i magen (hänger kvar sen koliken) varje gång han får en infektion. Så om han har skrikit av feber, magont eller utslag i natt är ju svårt att säga.

Stackars mina grabbar, och faktiskt lite stackars mig och Anders. Om vi kommer ur de här småbarnsåren med livet i behåll, så är vi värda en guldmedalj.

Förlåt för sjukt negativa inlägg men allt känns så tröstlöst. Nu sover Rasmus i vagnen och jag måste försöka vila en stund innan det är dags att hämta Affe.

Så här glad kan man vara korta stunder iaf när man är sjuk.