Det här är en av alla dem saker som gör allt värt det, när det är lite jobbigt. Att ha en liten bebis på bröstet, sovandes tungt. Att få känna hans tunga andetag mot mitt bröst det är det som gör att hela kroppen fylls av lyckokänslor.
Eller som igår, när Alfons somnade i min famn efter att han fått välling. Och när jag sen bar in honom till sin säng, klamrade han sig fast så nära mig han bara kunde.
Dem här stunderna, då är kärleken som störst.
( och återigen, ignorera den trötta mamman som sitter i bakgrunden)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar