Det går inte ihop

När barnen är vakna är de helt underbara men väldigt intensiva. Det är inte en lugn stund, och man får vara glad om man ens kan gå på toa en minut själv. De där barnen som är så underbara men intensiva, vill i stort sett jämt vara nära. Jag hinner knappt med mig själv, känns typ som en spa behandling om jag hinner klippa tå-naglarna. Jag vet att det är så att vara mamma, och 99,9% av tiden vill jag inget annat. Jag vill nästan aldrig vara ifrån barnen, och bara att gå till affären utan dem får mig att må lite dåligt för jag vet att minst ett barn kommer att skrika så jag hör hela vägen ner i hissen. 

Jag älskar när vi gör nått ihop som familj, men det blir ofta så att vi delar upp oss (även om det också finns fördelar med det). Om jag har sovmorgon på lördagen, så hinner man knappt hitta på något på förmiddagen innan det är dags för killarna att sova. När de sover vid lunch, måste då Anders som varit upp tidigt, sova samtidigt. När barnen sen vaknar är det lika intensivt igen. Nu när de det sista veckorna även varit intensivt på kvällarna så är barnen uppe längre och det blir ingen tid för mig och Anders, eller så är han eller jag iväg. På söndagen är det samma visa, fast tvärtom. Konstigt att liksom kan känna sig ensam trots att man har hela tiden har människor runt sig. Jag saknar den där mannen jag är gift med, och önskar ibland att det fanns mer tid för oss att göra saker. Samtidigt som jag inte vill vara ifrån barnen. Den som löser den ekvationen är värd något form av pris! 

Hockus pockus filijokus går het här hemma just nu.