Oro för sina barn

Har tänkt på det här med oro för sina barn. Alla föräldrar verkar ha någon form av "hang up", något som man oroar sig för. Tex varför pratar inte mitt barn, varför går han inte, borde hon inte klappa händerna vid det här laget osv osv.

Jag har oroat mig och oroat mig, och oftast är det Anders som får stopp på mina vandrande tankar. Jag är grymt stolt över mina barn, men ändå längtar man hela tiden efter nått mer. Ett exempel är Rasmus som har krupit under en längre tid. Han har också kunnat sitta väldigt länge. Jag har längtat efter att han ska kunna ta sig från sittande till krypposition och tvärtom, utan att ramla och slå huvudet. Nu har han lärt dig det, och gör det utan att blinka. Jag borde därför vara nöjd, men istället längtar jag efter att han ska kunna ställa sig mot saker utan att ramla. Det är bara en tidsfråga innan han gör det, men ändå så är jag lite otålig.

Allt det här handlar nog i grund och botten om att jag inte vill att barnen ska ramla och göra illa sig. Alfons har ju alltid varit väldigt försiktig och inte utmanat sig själv så mycket, så honom har jag inte behövt oroa mig så mycket för på det sättet. Hans försiktighet har ju och andra sidan gjort att han inte går än, något som jag såklart oroat mig massor över.

Jag trodde jag skulle bli en tuff och cool morsa, men så är det tydligen inte. Oro hör väl föräldrarollen till, och alla tillfällen de ramlar och slår sig borde man ju istället se som ett sätt för dem att utvecklas.

"Små barn, små problem. Stora barn, större problem". Jag måste verkligen bli tuffare för annars kommer det här aldrig att gå. Tror nog att det här ska bli ett av mina nyårslöften med start redan idag.